Hej alla fina, som ni kanske märkt (eller inte märkt) så är jag inte så aktiv här längre.
Istället hittar ni mig på tusenlinjer.blogg.se om ni fortfarande vill läsa.

Som sagt, ur balans är ur funktion.

Den här sommaren kommer bli fin, mer kan jag berätta om sen, eftersom jag tänkt hålla igång bloggen under sommaren, men något att se framemot kan jag ju bjuda på sålänge: 
 http://www.sfi.se/sommarbio

”Broder Daniel Forever

Biopremiär juli

Sommaren 2008 återförenas ett av Sveriges mest mytomspunna band Broder Daniel. Vi följer medlemmarna under deras repetitioner inför den sista spelningen någonsin som band. Ett avslut som precis som musiken de gör blir både vackert och vemodigt. ”Om det är någonting som rockhistorien lärt oss så är det att man skall vara sig själv, och vara stolt över den man är.
Man skall inte önska att man vore någon annan, eller att man vore från ett annat land eller tid. Vi är de som andra kan önska att de vore. Vi är den gyllene eran” – Henrik Berggren.

Filmen har fått stöd till sommarlansering.”

Hej allihopa! Jag har inte kunnat blogga eller ja, sitta vid datorn alls hemma eftersom vår dator inte längre fungerar. Så jag får sitta i skolan lite snabbt då och då.

och det var väl allt, om ni har tråkigt kan ni ju alltid lyssna på den här låten:

Hej! Om tjugtvå minuter ska jag vara hos min sjukgymnast och träna knäet. Nu är det 21 minuter, och jag har inte ens packat. Det kanske tar 15 att cykla ner, 11 om man är supersnabb. Och egentligen borde jag inte alls skriva här. Plus att jag  sitter och stressar ihop ett 7-9 minuter långt tal om Chris Martin, sångaren i Coldplay. På engelska! Har skjutit på det hela lovet, typiskt mig! Just nu kanske det är 5 minuter långt och det får banne mig räcka, för nu måste jag stressa mig iväg, 19 min kvar. pusstuss på er.

(fast det gör vi ändå)

Ni allihopa skriver så fina kommentarer, ha det så fint!

Egentligen har jag inget att skriva, och egentligen är det okej med er. Har Minnen av Aprilhimlen på reapet, även om himlen ute inte alls är som min bild av en aprilhimmel. Nu om dagarna är himlen bara helt blå. Mina aprilhimlar ska ha små moln tätt utspridda. Lite som dom här:

Hur ser era aprilhimlar ut?

Min Farfar jobbade inom flyget. Där var det bra förut om man kunde läsa moln och himlen för sikten när de skulle ut och flyga. Om jag kunde, gick jag ner till honom på gatan en bit bort tidigt på morgonen, eller lyssnade lite på kvällen om olika moln. Vi satt på förstukvisten och han pekade och namngav molnen. Han kom säkert på några själv, jag också.
Dom kunde vara höga, tjock, snabba, tunna och låga. 
Han förutspådde väder med hjälp av molnen och jag blev alltid lika fascinerad, fast ibland gissade han nog bara.
Det här var hans favoriter. Nu är dom mina. Det är det enda jag kommer ihåg.

I det fina tunna ljuset
står jag
och väntar tyst
sommaren är framför
kvarteret
nästan tömt
på människor och känslor
ingen rörelse någonstans

Det ekar i min garderob. Denna garderob som nyss var full med kläder jag aldrig använder (det jag använder hamnar på soffan, för att det just inte får rum i den överfyllda garderoben). Men nu ligger alla tråkful-kläder på golvet sorterade i 11 olika högar. Upp på vinden hög, tvättas hög (vitt, mörk, gul/röd, grön/grå/ljusblå), sy om hög, släng hög, saker som inte alls ska ligga i garderob-hög (som vantar, knäskydd, påsar, skor, väskor, diadem) och den självklara det här är för fint för att kastas-högen, försmått-högen, förstort-högen.
Fast rensningen är välbehövd.

Dessvärre inser jag nu hur lite kläder jag har. Och att jag inte har pengar att köpa nya, eftersom det gäller att prioritera. Högst upp nu är P&L, ni som läser, säg nåt om de. Om ni ska dit, eller andra tankar om andra festivaler. Annars blir det säkert som alla andra år, att man står utan biljett.

You’re not doing this alone

Nu är spärren släppt, 17 inlägget är publicerat, läs det fort
innan jag ångrar mig.
Lite dumt att jag inte skrivit andra inlägg medans jag hållt
på med 17.
För nu har jag mycket jag vill berätta för er.
Inte att våren är här, för det gör alla andra så bra.
Nu regnar våren bort, och jag kan inte hjälpa att älska
doften av blöt asfalt.

Som igår tittade jag och pappa på Broder Daniel dvd:n. Han
intresserar sig för mig skull. Fint att han försöker förstå.
Och jag vill gärna tro att han gör det.
Han berättade om musiken han brukade lyssna på, om hur
The Clash tog honom med storm och
om dagar han försökt glömma.

Idag tog vi bilen 20 minuter bort
till en stor affär med cd-skivor.
Pappa gick runt och letade på sin egen hand
och när han kom tillbaka höll han i en cd-skiva:

Broder Daniel Forever

"Är den här bra Elin? Jag tänkte ha den på jobbet,
poppa lite på Ica, skrämma slag på knäckehäxan.
Dom ska få höra lite riktig musik, eller vad säger du?"
Just då log jag bara.
Pappa,
du tog den finaste.

(Jag tittade upp och

 jag såg flygplanen, eller var det svalor?
 jag är tyst, här upphör spåren, boken stängs



 Du sa: Allt har ett slut
 Mitt börjar här och nu.)

Hej fina. Nu kommer en liten början på inlägget jag nog aldrig kommer bli klar, eller nöjd med. Det är svårt att berätta hur det var, svårt att få fram hur det exakt var istället för hur jag tror eller tycker att det skulle varit. En liten början, 2 månader. Fortsättning kommer nog inte, för egentligen har nog varje viktigt datum en egen historia som är värt ett eget inlägg. Tänk att jag skrivit inlägget då jag fyllde år, 11 mars, vilket faktiskt är nästan en månad sen.

Idag fyller jag år.
18 år.
17 är över, och det är dags att sammanfatta året, det jag kallar guldåret. För 17 var allt jag trodde det skulle vara och lite till. Det var magiskt. Kanske är det för tidigt att säga, men jag kommer inte komma ihåg allt om 5 år. Det har iallafall vart fint. Fint med allt det fula, det trassliga fint med pussarna och fåglarna. Konserter blir förevigade i siffror. Håll pilen över bilderna så finns en förklaring, på bilder som är lånade finns länk om du klickar också.

Månaderna rullade förbi, men här kommer den första:

17,1 (11- mars/10 april)

10 dagar efter min födelsedag bar jag och Matilda av till Örebro.
21-03-2008 Kent

Familjen var förband, jag fick upp ögonen för dom, och för den svingande micken i luften. 
Konserten var bra, som vanligt och även som vanligt blev allt svart på slutet och jag satt mot väggen till 747. Vi plingade med fingret i takt med tonerna. Jag har ett vagt minne av att jag sa  förlåt så ofta jag kunde till Matilda och allt var över så fort. Jag fick iallafall min Kevlarsjäl den här kvällen, och inte nog med det, den var låt nummer 17.
Det var en bra start var det på året.
Efteråt gick vi till McDonalds och åt kvällsmat.

Vi bodde på Vandrarhem, i ett rum med två smala sängar på 10 kvm. Rummet blev stökigt så fort vi kom dit. Matilda hade med sig sprit som blandades med päronMER. Det smakade parfym och inte så mycket mer.

Önskar att jag fortfarande hade kraft till att orka göra upptåg som det här. Och tid och pengar. Det förgyller vardagen något enormt.

Matilda hade silverskor som ropade dansdansdans. Jag var avundsjuk på dom, mina skor var långt ifrån glittrande.

Anders Göthberg tog livet av sig den 30 mars, och inte visste jag att sagan som kanske redan var slut, skulle ta slut helt. Att jag nu ett år senare snart sitter med en bok om Broder Daniel, och en magnifik konsertupplevelse rikare. Det kan sammanfattas:
Broder Daniel forever om man vill, eller bara

Matilda fyllde även 17 år den 10 April, och här tar först månaden 17,1 slut.

17,2 (11- april/10 maj)

Det var 2008-04-19 Håkan Hellström

Håkan och hela bandet var fint, särskillt Finn i sina röda byxor med hängslen. Den här konserten har satt sig i hjärtat.  På konserten kunde Jag, Anna och Matilda äntligen sjunga helt sant och helhjärtat med i Vi två, 17 år.
Ni är så fina.
Det var även här jag pratade med Emelie första gången. Kommer ihåg hur jag satt på räcket och vinkade tappert till tjejen mycket längre fram än oss med grå mössa. Inte visste jag då att jag fortfarande skulle vara vän med henne. Minnen av aprilhimmlen, som Håkan dedikerade till Anders blev min 17 års låt. Den har etsat sig fast lite på ett hörn av hjärtat.

Egentligen är du inte kär i mig
Och egentligen
är det okej med mig
För jag blir aldrig kär i nån
Sånt där är slöseri med tid…
Men då slösar vi bort våra liv
(jag tänker alltid på dig i april)

Allt mitt kärleksliv kan lite smått sammanfattas med den här låten. Åh så fin den är. Mest gick jag och väntade på kärleken, sökte kanske lite förtvivlat. Inte visste jag vad som skulle komma senare. Så, kärlekslivet här kan man väl säga är mest en längtan efter att vara kär. Längtan efter att hitta någon, efter att inte vara så ensam. Och när jag väl hittade någon, eller ja, fick någon som hittade mig, var han nog egentligen inte kär i mig.
Fast tiden kan ju inte bara gå och fördrivas på kärleksdrömmar och hjärtsnurr, så det blir att man fyller upp tiden med vänner och musik.
Små ljusglimtar.

2008-04-20 Våren var nu här, och jag hade en käck grön jacka på mig. Solen lyste, blommorna blommade och jag var ute och gick mycket. Det skulle vara minst en timme varje dag, i jämn takt. Jag var hård mot mig själv, men det blev några kilon ner den våren. Dagboken från då är inte en dagbok, det är snarare en sifferbok.

2008-04-31 var det Valborg.
Första valborgen jag riktigt gjorde något. Jag var med Anna och Emelie. På kvällen var vi hos Anna, och dit kom Emelies kompis med kompis. Andie och  X som jag inte vet vad han hette.  X var lite skrämmande och hans armar var sönderskurna och när han lärde mig handskaningen white man, black man batman for min hand över hans ärr. Jag drog hastigt bort handen, och han såg nog min rädda blick.
Just då var jag ganska äcklad.

Den 10 maj var vi lite folk som var vid hagviken, grillade och hade det mysigt. Grillade marshmallows och jag var nog mest orolig över att gräset runtomkring skulle brinna och starta en skogsbrand.
(Jag tände upp
en eld för dig,
och nu
brinner hela skogen)
Josephine och Adina badade, helt galet tyckte jag. Brasan var fin, och det kändes nästan som sommar.

Nu har vi dator här hemma igen, dessvärre är mitt 17-inlägg försenat! Pusstuss